Fick ett mail idag från en gbs-syster med frågan ”blir aldrig du arg?”
Hon berättade hur frustrerad och arg hon kände sig emellanåt och ville få bekräftat att hon inte var ensam om det.
Såklart hon inte är ensam!
Jag och alla andra blir galet förbannade ibland.
Jag blir det när jag vill följa med mannen på en roadtrip till England men törs inte för jag vet att jag inte kommer palla.
Det är många människor som ska med Och många att ta hänsyn till och då blir det helt enkelt för tufft.

Jag vill inte säga rent ut att jag inte orkar följa med utan skyller då hellre på något annat.

Överhuvudtaget börjar det bli oerhört frustrerande att fortfarande vara sjuk!
Jag borde vara frisk nu!
Jag är en viljestark ambitiös människa!  Jag är ingen latmask som fastnar i mönster, jag är inte den där långtidssjukskrivna som folk börjar fundera på. ”När är det dags för henne att börja jobba egentligen ”

Men jag börjar känna mig som en sådan och det är så oerhört frustrerande och det gör mig så vansinnigt arg!

Jag vill bli mig själv nu!!!!!!!

Jag har haft en fantastisk jul och jätteroligt nyår!
Men också en redig ångest.
2015 har varit riktigt bra trots gbs.
Jag har liksom landat och accepterat.
Men helt plötsligt pga allas nyårslöften och allas prat om att 2016 då ska jag minsann…. osv . 
Ju mer löften jag hörde ju mer växte min ångest!
Ska mina dagar se ut såhär resten av mina år i livet?
Ska jag hålla mig hemma och planera in promenader efter hur resten av dagen ser ut. ”Idag kan jag inte ta någon promenad för jag måste stå ganska länge i köket eftersom jag ska göra den maträtten” och då pallar inte mina fötter.
Eller idag måste jag sova middag två gånger eftersom vi får främmande ikväll,
Eller på torsdag måste det vara tomt i min almanacka eftersom jag ska handla på onsdag osv osv……

Jag längtar efter att börja jobba och jag längtar efter att börja plugga.
Jag längtar efter att skjutsa barnen på innebandy utan ångest för okoncentrerad hemkörning pga utmattning efter att suttit en timme och tittat på alla härliga innebandy-ungar.
Jag längtar efter att planera semestrar, jag längtar efter okontrollerade ridturer med fullt ös.
Jag längtar efter Maria!
Hur kommer 2016 bli för just mig?
Jag har ingen aning, men jag tror det kommer hända mycket i mitt liv detta år både gott och ont!
Jag får helt enkelt fortsätta som jag har gjort 2015 med en dag i taget.
Läkarna sa till mig att det som inte sker efter 2 år det sker inte.
Men dom har fel!
Jag blir fortfarande bättre!
I år får jag på barnen skidorna själv, det fick jag inte förra året!
Och det var en förbannat skön känsla!
Jag orkar ta med barnen och hästarna ut på tokiga saker nu, det gjorde jag inte för bara några månader sedan.

image

Jag orkar tvinga mig själv ut på promenader även dom dagar när mina fötter mördar mig, om jag vet att jag får sätta mig när jag kommer tillbaka. Det gjorde jag inte heller för bara någon månad sedan.
Så visst går det fortfarande framåt trots att det gått 2 år och 4 månader nu!
Jag är så glad att jag har den här bloggen för jag har fått många vänner via den och det är så skönt att få skriva av sig här.
Jag gillar inte att prata om mina problem, framförallt inte med familjen för jag vill inte fastna i sjukdomsprat.
Jag pratar med Anette på sjukhuset, och skriver här!
Det räcker för mig! Jag uppskattar såklart när mina nära och kära frågar hur jag mår.
Men det stående svaret är ”jag mår bara fint” ”bättre och bättre för var dag”

Men stackars Anette får höra ”jag mår förjävligt ”😉
Det var inte riktigt sant kanske,  men hon och bloggen får höra sanningen.

Och jag känner mig alltid lite lättare efteråt när jag fått prata med henne eller skrivit av mig här, som jag gör nu!
Det blev ett långt svar till min gbs-syster.
Men nej du är inte ensam, jag känner mig också ganska ofta förbannad! Men vet du vad jag tror! Jag tror att det är bra, jag  tror att det stärker oss att bli lite förbannade emellanåt.
Lycka till med ilskan och tillfrisknandet!

Annonser