Det här är mitt hundrade inlägg sen jag startade bloggen! Jag startade bloggen för att skriva om mina erfarenheter om vården, känslan av att vara vårdtagare,  förmedla känslan av att vara lam, ligga i respirator och inte kunna medla sig.
Jag har berättat om elaka människor inom vården, oförstående människor, underbara, människor,  kloka, duktiga, inspirerande människor. Jag har berättat om patienter. Min jämlike som hade samma sjukdom som jag men som insjuknade före mig. Vilket stöd han var och vilket pepp han gav mig när jag stod i ståmaskinen och grät över mitt öde.

image

Dom två som kom efter mig också med samma sjukdom,  där var det min tur att vara stöd.  Mest till den 17-åriga flickans mamma.
(Ser ni mitt hål i halsen efter respiratorn, själv ryser jag när jag ser det. Minns kallsuparna när jag blev duschad utan att få in något vatten i munnen.)

Jag har också berättat om hur mina pojkar sa till mig att resa mig upp när jag själv hade gett upp och fogat mig i att få sitta i rullstol resten av mitt liv.

image

Ge upp när man har världens bästa tre nissar,  det gör man bara inte.
Minns när min äldsta Nils kom för att hälsa på mig ihop med världens bästa granne lotta och jag fick säga åt systrarna att säga åt dom att vänta utanför.  Jag hade laddat hela dagen för deras besök.  Skulle överaska min store kille med att jag nu kunde sitta upp lite i en liggstol.  Men det gick inte.  Jag var så ledsen och ville inte visa honom hur hans mamma grät. Till slut fick systrarna lyfta upp mig i stolen och jag kunde lugna mig. Stornils kom in och vi diskuterade jultidningar.  Det var så skönt att prata lite vardag,  och jag var så glad över grannen lotta som hjälpte till med tidningarna.
Jag hade mycket besök på IVA.  Mina vänner och familj satt hos mig vid sängkanten

image

Min bror kom som jag inte hade haft kontakt med på flera år. Vi har nu kontakt igen. Sånt är fint. När det verkligen gäller så håller man liksom ihop.
Mina älskade brorsbarn,  åh vad vi grät ihop. Det var underbart få hålla dom i handen. Jag älskar verkligen mina brorsbarn, längtar efter dom varje dag men alltid så svårt att hinna med att ses.
Jag har berättat om våra hundar dom jag drömde så mycket om i nerdrogat tillstånd.  Vi hade ingen hund då men jag drömde om en brun liten hund som heter Hilda.
Mina barn kom till IVA och var ledsna. Då berättade jag att så fort mamma kommer hem ska vi köpa en liten Hilda.
Och så blev det.

image

En hund blev snabbt två. Efter en promenad fick vi med oss en liten Muffin hem.

image

Jag har berättat att jag blivit smärtfri, och hur jag för ca två veckor sedan fått tillbaka smärtan och mediciner.
Men jag är uppe på benen,  jag orkar en del men tar fort slut.
Jag har blivit livsnjutare, njuter så mycket jag kan. Prioterar mig och familjen,  säger nej när jag inte orkar. Blir jag för trött domnar benen och jag blir rädd. Det är inte värt det!
Jag har lärt mig en otroligt nyttig läxa! JAG är super viktig!
Det finns fortfarande saker i mitt liv som ska ändras, men vissa saker tar längre tid pga att mina barn också är superviktiga.
Nu är det advent och det känns fantastiskt!

image

Vi ska bara njuta, laga mat, koka knäck, pyssla

image

och gå på julmarknader varenda söndag.

image

Ha en underbar vecka allihop! Hoppas det kommer lagom med snö snart!
Kram på er allihopa!

Annonser