Efter Iva kom jag ner till 96:an. En underbar avdelning med en massa snälla människor. Men vad ledsen jag var, ville inte vara där. Det kändes som en mellanlandning. Jag ville direkt ner till avd 82 rehab. Ligga på 96:an var bara tidsslöseri tyckte jag. 

Jag hade kateter för jag kunde inte känna om jag var kissenödig eller inte. Men jag tyckte nu att det var så otroligt äckligt med den där påsen som dinglade vid benet hela tiden och jag var tvungen att ha sjukhusets byxor för att den skulle få plats i byxbenet. Ivägen var den när jag skulle duscha och när jag skulle gå på toa och göra det där andra ni vet, då var det en jättekonstig känsla att inte kunna kissa samtidigt! 

Till slut ljög jag för sköterskorna och sa att jag kan känna när jag är kissenödig så ni kan ta bort den där hemska katetern nu. Dom gjorde det och jösses vad skönt det var…. Kände mig mycket mindre handikappad och mycket mindre sjuk. Sen var det bara att komma ihåg att kissa regelbundet och det gick bra. 

Jag känner fortfarande inte när jag är kissenödig, kan gå en hel dag och jag har glömt att kissa men då känner jag ett väldigt obehag i magen och den är väldigt stor. Så jag försöker fortfarande att gå regelbundet.

Jag ville duscha varje morgon, inte bli tvättad i sängen eller sitta framför handfatet och försöka tvätta mig. Jag förstod att det var svårt för dom att hitta tid till att hjälpa mig duschen varje morgon och en gång var det en sköterska som sa till mig att jag inte får duscha! Jag kände mig så oerhört kränkt av vetskapen att jag inte bestämmer över mitt eget liv! Någon annan bestämmer om jag får duscha eller inte! Tårarna brände som eld i mina ögon men jag vägrade släppa fram dom… En halvtimme efter att hon hade sagt så kom det in en annan sköterska, tror hon heter Annmarie (jag kan inte komma ihåg namnen, är värdelös på det) hon sa till mig ”klart du ska duscha” Och så började hon hjälpa mig. Då släppte jag fram tårarna, åh vad jag grät! Hon är en helt fantastisk människa och jag hoppas hon läser det här! Hon är en av dom som förgyller dagarna på sjukhuset.

När jimmy kom och besökte mig på 96:an så tyckte han att det var jobbigt att det knackade på dörren hela tiden. Det skulle tas blodprov, bladderprov, mediciner skulle intas och allt vad det var. Mig gjorde det inget men han ville vara själv med mig. En kväll när han hade köpt med pizza till oss så låste han dörren på sitt eget lilla vis. Det var ingen som lyckades komma in den kvällen;)

Bild

Bild

Så här såg jag ut när jag försökte skratta. Det var inte mycket som rörde sig i mitt ansikte.

Bild

Här sover jag. Kunde inte stänga mitt ena öga ordentligt hur jag än försökte. Så jag var tvungen att ha i salva flera gånger om dagen för att inte ögat skulle bli för torrt och då få skador hornhinnan.

Det är lite jobbigt att titta på bilderna. Tänker på alla som är kvar där. Och på alla gamla som faktiskt aldrig kommer komma därifrån. Tänker inte få skräck för min egen ålderdom, men jag tänker planera för den. Tänker se till att jag bor på ett bra sätt som är lätt att sköta och handikappanpassa vid behov. Tänker se till att det finns pengar på kontot. Om jag dör så får ju mina barn pengarna så då har ju inte sparandet varit slöseri.

Jag har haft en otrolig tur. Jag är fortfarande sne i ansiktet men inte så där sne som på bilderna. Det syns när jag pratar och skrattar men det är inte så att folk vänder sig om stan. Jag har fortfarande väldigt ont, men det finns mediciner tack och lov. 

Det finns dom som har det värre. 

Annonser