Jag kan inte komma på något mer att skriva om Iva. Kommer jag på något mer så får jag väl lägga till i efterhand. 

När jag fick beskedet att jag skulle flyttas från Iva till 96:an neurologen så blev jag ledsen. Det borde jag ju inte bli, utan snarare glad för det var ju ett steg i rätt riktning. Men jag ville inte förlora personalen från Iva. Och ville dessutom inte ner till 96:an som jag kände bara var en mellanlandning. Jag ville direkt ner till rehab och träna så jag kunde bli frisk. Att ligga på 96:an några veckor för att bli friskare kunde jag inte ta till mig, det var bara att slösa bort tid. Iva-personalen började avvänjning av sällskap. Nu skulle jag lära mig att vara ensam, eftersom jag jämt hade personal på rummet på Iva och inte skulle ha det på 96:an. Men att bli lämnad själv var nu inga problem längre. Bara ett par veckor innan fick jag sån panik att jag bara låg och sprattlade i sängen ifall jag inte såg personalen hela tiden. 

Nu kom det två jättegulliga tjejer och hämtade mig. Dom bytte ut min säng dessutom. Så den sängen jag hade på Iva fick jag inte ta med mig. Det var också en separation som var jobbig. Min säng med luft i som rörde sig hela tiden så att jag inte fick liggsår. Och mina fotpumpar som tryckte mig under fötterna hela tiden för att hålla igång blodcirkulationen fick jag inte heller ta med mig. När tjejerna kom började jag gråta, sen grät jag hela vägen genom tunnlarna till min nya avdelning. 

Väl på avdelningen hamnade jag i akutrummet tillsammans med andra patienter för att dom skulle kunna hålla koll på mig så ensam blev jag inte. Jag hade ont, väldigt ont och sängen var hemsk. Dom på Iva hade tagit bort min morfinpump för att personalen på 96:an inte skulle behöva handskas med såna saker. Jag förstod inte hur ont jag skulle få utan morfinet men när smärtan började komma plus en usel säng då grät jag igen. Jag bad dom ringa efter smärt-Janne. Han kom omedelbart och satte in en ny pump åt mig, det kändes som att han räddade mitt liv en gång till. Sen kom Mats! Underbara undersköterskan Mats. Han gjorde det som andra hade sagt skulle ta flera dagar. Han bytte ut min säng mot en nästan likadan som på Iva. Nu kändes allt mycket bättre och jag visste att jag skulle kunna sova skönt. Jag ringde pappa och Ingrid och bad om lite sällskap inför kvällen, dom kom på stört och tog bort den sista ledsamheten i mig. Vi småpratade till ganska sent på kvällen. Sen bad jag om öronproppar och sov gott hela natten.

Annonser