Sök

Urstarka Jag

A topnotch WordPress.com site

månad

mars 2014

Hjärtflimmer

Jag kommer inte ihåg riktigt när i stadiet det var jag fick hjärtflimmer, tror det var när dom tog ut respiratorn.

Men jag kommer ihåg att jag sjönk ihop när det blev liv och rörelse omkring mig, jag stängde av omvärlden precis som jag gjorde när jag började hos akuten. Då blundade jag hela tiden för jag vågade inte se. Nu sjönk jag ihop och stängde bort alla som var i rummet. Tänkte på min pappa som åker in och ut hela tiden med hjärtflimmer.

Tänker ska jag dö nu iallafall? 

Hör röster, men hör inte vad dom säger, tittar på tv-skärmen med röda streck som visar hur mitt hjärta mår men ser inget. Efter ett tag kommer pappa in på rummet. ”pappa nu är det inte bara du som har hjärtflimmer” säger jag. Och då hör jag hur sköterskan säger att det är över nu och allt är okej. Då blir jag lugn igen.

Jag tittar på pappa och ber honom berätta om vargen. Han tittar förvånat på mig och frågar hur jag vet att dom hade haft varg? Det kunde jag inte svara på.

Annonser

Körkort

Igår på sjukhuset fick jag göra ett fysiktest för att bevisa att jag kan köra bil igen. Nu när jag äntligen är morfinfri så ska jag ev förhoppningsvis snart få använda bilen igen. Det är inte så att dom tagit körkortet för mig men jag har fått strikta restriktioner att inte köra bil.

Eftersom jag alltid har väldigt dyr last i min bil i form av barn så vill jag få ordentligt godkänt innan jag kör dom igen.

På tisdag kommer jag få veta om jag får köra eller inte så håll tumme för mig please!

Mitt körkort går ut nu 2014 och jag måste få ett nytt. Det är med visst vemod med tanke att jag är tio år yngre på det körkortet. Nu kommer jag helt plötsligt inte se ut som en ung 29-åring längre utan en 39-årig gråhårig Dam! Och ev sne i halva ansiktet. Men jaja, det är väl inget fel med att vara dam heller…. Tänk så ung man var och så mycket mer erfarenhet man fått på dom senaste tio åren och tänk så mycket mer erfarenhet man har kvar att få! Känns underbart!

Bild

Guilliain barrè syndrom gav mig mycket, bl a grått hår. När jag åkte in var jag fräscht blond, när jag kom ut var jag grå. Men det känns okej. Det måste ju komma någon gång och nu var det tydligen dags. Jag kan ju färga över det om jag vill och ska jag vara helt ärlig så hade jag faktiskt fått några gråa strån innan också. Men jag tror inte jag vill färga, det är liksom dags nu, låt det komma. Jag tänker inte bli en grå liten tant för det. Grå färg kan vara fint i kontrast med andra starka färger.

Jag hade ett möte med min Doktor igår. Han tyckte bland annat att min axel hade blivit mycket bättre. Vad som hänt min axel ska jag berätta när vi kommer till sjukgymnastikstiden. Och så tyckte han att jag skulle dra ner på kaffekonsumtionen. Jag dricker hutlösa mängder kaffe pga abstinens och så klagar jag på huvudvärk och hjärtklappning. Tur jag äter omeprosol annars hade jag väl fått magsår på kuppen.

Jaha då ska jag bli tvungen att sluta med kaffe också! Det känns ju bra!! (ironi)

Men då fick jag det perfekta tipset av honom att dricka kaffe ur små koppar som man hade förr. Inte muggar som man dricker i nuförtiden. Det är ju hutlösa mängder kaffe man får i sig egentligen om man dricker 8-10 muggar om dagen. Så nu sitter jag med en kopp kaffe istället för en mugg kaffe och det känns bra.

Bild

Hilda

image

Idag fyller vår fina lilla hund Hilda 3 år så då passar det ju bra att skriva om henne.
När jag låg på Iva så drömde jag väldigt mycket konstigt. Jag gick ju som sagt på väldigt mycket morfin så jag var nog inte bara knäpp.
Bland annat så drömde jag väldigt mycket om en brun hund som heter Hilda. Hon hjälpte mig igenom väldigt mycket jobbiga saker. När dom till exempel skulle göra elektriska undersökningar på mig så fanns hon där. Dom stack in nålar i mina muskler och skickade ut elektriska stötar. Tror det var för att kolla hur mina muskler mådde om dom reagerade. Då kände jag hela tiden hennes närvaro. 

När jag skulle göra skiktröntgen och ligga still i en tunnel i 45 minuter då låg hon och våran katt max på min mage och över dom låg en rostig bildörr. Den rostiga bildörren hade en massa hål. Genom dom hålen stoppade jag ner mina fingrar och smekte Max och Hilda.
Det var det som gjorde att jag klarade röntgen utan att panikångesten som hela tiden låg och lurade bröt ut.
Ja som sagt, mycket morfin var det!;)

Så till slut en dag när mina barn kom till mig och hälsade på. Så stod dom där ett par meter ifrån mig
tittade blygt och sorgset på mig och mitt hjärta brast precis lika mycket som det gjorde varenda gång dom kom. Till slut grät jag lika mycket innan dom skulle komma som jag gjorde efter att dom åkt. Längtan efter barnen går inte ens att beskriva. Men då när dom stod där så var det väldigt enkelt att säga till dom ”när mamma kommer hem, då ska vi skaffa hund!”
Jag drömde så mycket om denna lilla hilda så det fanns inget att fundera på.

Sen föll det sig så himla konstigt att då vinner jag dessutom på postkodlotteriet! Så där kom pengarna till hilda!

image

Efter mycket letande hittade vi vår fina lilla fantastiska hund och vi bara älskar henne. Och ja hon är i soffan lika mycket som vi är och hon sover så skönt i sängen.

Fortsättning följer. ….

Nu lite positivt!

Nu vill jag ge lite härlig prutt-glamour bland annat.

När man ligger helt lam förutom huvudet så är man väldigt utlämnad om ni förstår vad jag menar! Jag hade en föreläsning om gbs i min sons skola och lovade dyrt och heligt att inte prata blöjor. Men en liten gullig tjej räcker upp handen och frågar hur jag gick på toa? Vad gör jag.. kan ju inte ljuga! 

Jag tänker inte gå in på blöj-ämnet. Det var bara en liten förvarning om vad som kommer nu.

Nu vill jag tacka några av dom fantastiska människorna som jag mött på sjukhuset! Tänk att det finns så mycket underbara människor på ett och samma ställe.

Barbro och Regina vilket fantastiskt par!

Jonasarna skulle jag få en fjärde son (vilket jag inte ska;)) så skulle jag döpa honom efter er. Ni är fantastiska!

Åsa jag pruttade på dig!!!! Fööörlååt!!

Dr Appelros du bland andra räddade livet på mig. Din trygga utstrålning gjorde att jag aldrig var rädd att förlora det.

Kattis tack snälla du för allt. Du plockade mina ögonbryn, rakade mina ben och sminkade mig. Du betydde så mycket.

Anna, Johanna och camilla med era fina magar och ert underbara sätt.

Eva och Kerstin som bara fanns där hela tiden som en stor trygg famn.

Annika sjukgymnast gjorde underverk med min onda kropp.

Pernilla: dina tårar ihop med mina betydde så mycket!

Praktikant-Maria som baddade min panna med kallt vatten tills ångesten sköljt färdigt i varenda vrå av min kropp när jag inte hann få sobril i tid.

Du natt-sjuksköterska som har en dotter som är lika gamma som mig. Varenda kväll när du kom så blev jag trygg

Ni är flera på Iva som vars ansikten för alltid kommer finnas inpräntade hos mig, men jag kan inte komma ihåg era namn. Ni sa till mig att jag skulle glömma mycket från Iva. Jag trodde er inte men ni fick rätt.

Tack IVA-personalen för allt!

Jag har sagt det till er redan men ni borde ha högre lön än statsministern.

Sen kommer vi till 96:an Tack för allt hos er också! Många hos er kommer alltid finnas i mitt hjärta!

Nu är det 82:ans tur att bli tackade. Jag vet inte vad jag ska säga. Ni är fantastiska…….

Sen har vi då rehab. Sjukgymnastiken och arbetsterapin. Vilket jobb ni gör!

Kalle, Ulla-Britt, Elona ni är fantastiska. Alltid leende och snälla.

Dr.Kristoffer du är så klok. Jag känner mig väldigt trygg med dig.

Anna, Pernilla och Ann är dom som är mig närmast på sjukgymnastiken eftersom det är dom som jobbar med mig. Anna är nog världens bästa sjukgymnast. hon gör ett jättejobb med mig. Ni andra sjukgymnaster är garanterat också världens bästa:))

Pernilla och Ann! Vad vore sjukgymnastiken utan dom?? Dom skrattar, härjar och domderar. Sprider lite glädje bland alla sjukdomar och olyckor.

Helena, Ingela och Mona. ja allihop på arbetsterapin är så inspirerande. Och hur orkar dom sitta och lyssna på oss dag ut och dag in?

Och sen har vi Smärt-Janne och dom andra på smärtsektionen. Jag förstår inte hur Janne orkar med mig som krånglar så med medicineringen. Tänk om jag nån gång bara kunde göra som han säger!!! Nejdå, egna dumma påhitt hela tiden.

Jag har hur många som helst här som jag vill på något sätt tacka men jag kan inte komma ihåg alla namn. och några av er kommer i senare inlägg.

Nu kommer snart mina barn hem och idag blir det pannkakor för det har jag lovat!

Fortsättning följer…………

Mardrömsnatten på Iva

Sitter här med kaffekoppen bredvid och känner mig proppmätt efter dagens medicinintag.

Bild

 

Det verkar som jag bara har en massa negativt att säga om sjukvården och så är det inte alls. Jag har blivit behandlad och umgåtts med helt fantastisk personal. Det är nog så att det är dom svåra upplevelserna som kommer ut först för att det är dom som är tyngst att bära.

Jag hade outhärdliga smärtor när jag låg på Iva. Har fortfarande men inte lika som då. Personalen berättade att dom aldrig gett någon så mycket smärtstillande som dom gett mig någonsin på intensiven.

Eftersom jag fick så mycket morfin så sov jag oftast som en stock på nätterna. Jag hade fri tillgång till morfin. så vaknade jag så bad jag bara om ett tryck på pumpen så gick smärtan över och jag somnade gott igen.

Men en natt när jag vaknade så fick jag sån ångest. Jag hade så ont och kände ett sånt otroligt behov av att få sätta mig upp. På dagen lyfte dom alltid upp mig på sängkanten så att min kropp fick sitta lite även fast den inte kunde. Det var väl för att få igång blodcirkulationen. Jag var alltid väldigt samarbetsvillig även fast det alltid gjorde vansinnigt ont. Men då på natten vägrade dom två som jobbade att sätta mig upp. Jag kände att jag kommer dö om dom inte sätter mig upp. Jag var skräckslagen! Jag pekade febrilt med min lampa på bokstavstavlan att ni måste hjälpa mig upp, jag kommer dö annars och jag har tre barn att ta hand om! Jag kan inte dö! Förstå hur svårt det var att peka på denna tavla i detta paniktillstånd. Eftersom jag hela tiden var tvungen att hålla huvudet så stilla som möjligt för att laserstrålen skulle hamna på rätt bokstav. Jag fick hela tiden till svar att klockan är halv fyra på morgonen.

Jag skiter i att klockan är halv fyra på morgonen, jag kommer dö oavsett tid på dygnet om ni inte hjälper mig upp. Smärtan dödar mig!

Då säger den andra sköterskan efter att jag återigen sagt att jag måste finnas kvar för mina tre barns skull. ”Jag har fyra barn men inte är jag så här otrevlig för det!” då skrev jag att jag kommer polisanmäla er om ni inte hjälper mig upp. Då tar dom av mig lampan…. Och trycker på morfinpumpen. 

Jag la ner huvudet på kudden och tårarna rann av kränkningen att dom tog av mig mitt enda verktyg till att kunna prata. Sen somnade jag av morfinet.

 

Fortsättning följer….

Iva

Har haft en jobbig dag idag. Kämpat mig igenom en sjukhusdag med både smärta och abstinens rasande i kroppen.

Började dagen med att träffa kuratorn. Med gårdagens blogginlägg färskt i minnet så började jag prata med henne om händelsen på akuten och dr Madeleine. Jag gick ut därifrån med en lista om vad jag ska göra. Det fanns mycket att välja på i den listan. Anmäla till patientnämnden, skriva brev till neuroklinikchefen, fylla i speciella blanketter och då fanns det dessutom två blanketter att välja på eller ha möte med doktorn och neurochefen. Jag väljer det andra tror jag. Skriva ett brev till chefen känns bra så att han kan pusha henne åt rätt håll och kanske låta någon annan slippa samma behandling.

Sen har det varit sjykgymnastik resten av dagen men jag har mest legat på värme och sovit.

Nu fortsätter jag från igår.

Kom upp till Iva och fick på en gång träffa väldigt många fantastiska människor. Träffade Dr Appelros som jag fick stort förtroende för. Jag är väldigt sjuk här, börjar känna mig som i dimma. Mina nära har berättat mycket som hände här som jag inte kommer ihåg trots att jag ändå var vid medvetande. Jag fick bromsmedicin i dropp som man ger patienter med gbs. Men det tog inte på mig överhuvudtaget. Jag hör någonstans i min dvala för nu är jag nästan helt medvetslös hur dom diskuterar om mig. Dom säger att jag är 39 år, har eget företag. Och ja så har hon tre små barn också. Ja men då ger vi henne det säger dom. Senare när min pappa sitter hos mig så berättar dom att jag ska få plasmaferes. Dom ska byta ut min plasma mot ny plasma. Och då undrar jag. Om jag varit 65 år och pensionär hade jag inte fått det då? Hade jag fått dö då? Jag vet inte, jag var som sagt halvt medvetslös.

Nu kom plötsligt panikkänslor. Jag vred mig i sängen, fick ingen luft. Sa till pappas Ingrid att nu vill jag dö.

Sen blev jag helt plötsligt lugn. smärtan försvann och allt kändes skönt. Lugnt, ljust och alldeles fantastiskt skönt. Efter att ha upplevt den känslan är jag inte längre rädd för att dö!

Men dom fick mig tillbaka tack och lov. Jag måste ju finnas kvar hos mina barn. När jag vaknade nästa gång låg jag i respirator.

Bild

Bild

Det var 3 oktober på min killes 12-årsdag.

Sen följde några dagar med plasmabyte. Första gången slutade katastrofalt. Efter bytet så stod ett helt gäng med läkare runt min säng och frågade hur jag mådde. Bra sa jag, och kände mig mycket piggare på en gång. Men direkt efter att jag sagt bra så fick jag som spindelväv över hela kroppen. Jag får panik och vrider mig som en ål i sängen. Jag hade fått en allergisk reaktion mot plasman och fick i fortsättningen syntetisk plasma.

Nu var jag helt lam, kunde inte röra ett lillfinger. bara huvudet lite grann. Kunde inte prata.

Bild

Det här kortet är taget 11 okt och jag är lite piggare. Har fått en laserpekare på huvudet, ni ser bandet runt huvudet. Och så hängde dom upp en bokstavstavla i taket så jag fick peka med lasern på bokstäverna och medla mig på det viset. Den lampan och den tavlan var min räddning i min utsatthet.

Fortsättning följer…

Tandläkarbedövning

27 september började jag känna som tandläkarbedövning på tungan. Eftersom jag haft ont i huvudet i två veckor och ätit två ipren om dagen så trodde jag att jag fått en allergisk reaktion mot ipren.
Jag ringde vårdcentralen och jo dom trodde detsamma.
Dagen efter ringde min man J ambulans eftersom jag betedde mig så konstigt,  han kände att något var fel.
Jag åkte till akuten och sen hem igen med en migräncoctail insprutad i magen eftersom jag även var ljuskänslig så trodde dom att jag hade migrän. Jag vinglade från vägg till vägg i korridoren till väntrummet där min familj satt och väntade på mig.
Dagen efter satt jag på rumpan och hasade mig till toaletten eftersom jag inte längre kunde gå. Orkade inte ringa till akuten igen.
Dagen efter det kunde jag knappt lyfta armarna för att själv ringa ambulans en gång till. Jag var tvungen att ringa själv eftersom 112 inte godkände att J ringde.
När jag kommer till akuten får jag ligga länge i korridoren tillsammans med en massa andra. Jag blir snabbt sämre när jag ligger där.
Jag såg min bror där fast han inte var det. Min pappa och Ingrid kom. Jag kände mig inte närvarande.
När det äntligen blev min tur så fick jag träffa dr Madeleine. Hon sa åt mig att resa mig upp. När jag sa att jag inte kan så skällde hon på mig och sa att det kan du visst. Jag vet inte hur många gånger hon sa att jag bara larvade mig. Jag vet inte hur många gånger jag försökte resa på mig utan att lyckas. Till slut talade hon om för mig att jag var otroligt ansvarslös mot mina barn som gjorde så här. Då började jag gråta. Hon provade mina reflexer. Dom funkade inte. Då ändrade hon sig och frågade hur jag ville göra nu. Ville jag åka hem eller stanna kvar på sjukhuset? Jag hade inte det valet, jag var tvungen att stanna kvar på sjukhuset. Jag fick åka till neurologen.
Fick direkt insatt en kateter.
Dagen efter åkte jag och min säng upp till iva intensiven för dom tyckte min andning började kännas tung.

image

Nu måste jag sova fortsättning följer..

Har gbs

image

Hej!
Maria heter jag och har en sjukdom som heter guillian barre syndrom. En ovanlig sjukdom och jag är en av dom värsta fallen. Har legat på iva i 7 veckor varav 5 av dom i respirator. 3 månader inlagd på sjukhus. Nu är jag hemma men fortfarande inte frisk. Två dagar i veckan åker jag till sjukhuset och tränar.
Idag sitter jag här osminkad och ont i halsen. Hjärtklappning pga morfin abstinens. Jag har fått så mycket morfin mot smärtan att jag blivit beroende av det.
Och nu tänkte jag börja blogga och berätta min historia som är både fantastisk och fruktansvärd. Om fantastisk personal och vidrig personal. Om min sjukhustid och min nutid. Min mardrömsnatt på iva med personal som jag hotade att polisanmäla. Med personal som jag älskar fortfarande! När jag kände att jag dog, för att sen komma tillbaka.
Hoppas ni vill höra min historia!
Stor varm kram!

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: