Jag kommer inte ihåg riktigt när i stadiet det var jag fick hjärtflimmer, tror det var när dom tog ut respiratorn.

Men jag kommer ihåg att jag sjönk ihop när det blev liv och rörelse omkring mig, jag stängde av omvärlden precis som jag gjorde när jag började hos akuten. Då blundade jag hela tiden för jag vågade inte se. Nu sjönk jag ihop och stängde bort alla som var i rummet. Tänkte på min pappa som åker in och ut hela tiden med hjärtflimmer.

Tänker ska jag dö nu iallafall? 

Hör röster, men hör inte vad dom säger, tittar på tv-skärmen med röda streck som visar hur mitt hjärta mår men ser inget. Efter ett tag kommer pappa in på rummet. ”pappa nu är det inte bara du som har hjärtflimmer” säger jag. Och då hör jag hur sköterskan säger att det är över nu och allt är okej. Då blir jag lugn igen.

Jag tittar på pappa och ber honom berätta om vargen. Han tittar förvånat på mig och frågar hur jag vet att dom hade haft varg? Det kunde jag inte svara på.

Annonser