Har haft en jobbig dag idag. Kämpat mig igenom en sjukhusdag med både smärta och abstinens rasande i kroppen.

Började dagen med att träffa kuratorn. Med gårdagens blogginlägg färskt i minnet så började jag prata med henne om händelsen på akuten och dr Madeleine. Jag gick ut därifrån med en lista om vad jag ska göra. Det fanns mycket att välja på i den listan. Anmäla till patientnämnden, skriva brev till neuroklinikchefen, fylla i speciella blanketter och då fanns det dessutom två blanketter att välja på eller ha möte med doktorn och neurochefen. Jag väljer det andra tror jag. Skriva ett brev till chefen känns bra så att han kan pusha henne åt rätt håll och kanske låta någon annan slippa samma behandling.

Sen har det varit sjykgymnastik resten av dagen men jag har mest legat på värme och sovit.

Nu fortsätter jag från igår.

Kom upp till Iva och fick på en gång träffa väldigt många fantastiska människor. Träffade Dr Appelros som jag fick stort förtroende för. Jag är väldigt sjuk här, börjar känna mig som i dimma. Mina nära har berättat mycket som hände här som jag inte kommer ihåg trots att jag ändå var vid medvetande. Jag fick bromsmedicin i dropp som man ger patienter med gbs. Men det tog inte på mig överhuvudtaget. Jag hör någonstans i min dvala för nu är jag nästan helt medvetslös hur dom diskuterar om mig. Dom säger att jag är 39 år, har eget företag. Och ja så har hon tre små barn också. Ja men då ger vi henne det säger dom. Senare när min pappa sitter hos mig så berättar dom att jag ska få plasmaferes. Dom ska byta ut min plasma mot ny plasma. Och då undrar jag. Om jag varit 65 år och pensionär hade jag inte fått det då? Hade jag fått dö då? Jag vet inte, jag var som sagt halvt medvetslös.

Nu kom plötsligt panikkänslor. Jag vred mig i sängen, fick ingen luft. Sa till pappas Ingrid att nu vill jag dö.

Sen blev jag helt plötsligt lugn. smärtan försvann och allt kändes skönt. Lugnt, ljust och alldeles fantastiskt skönt. Efter att ha upplevt den känslan är jag inte längre rädd för att dö!

Men dom fick mig tillbaka tack och lov. Jag måste ju finnas kvar hos mina barn. När jag vaknade nästa gång låg jag i respirator.

Bild

Bild

Det var 3 oktober på min killes 12-årsdag.

Sen följde några dagar med plasmabyte. Första gången slutade katastrofalt. Efter bytet så stod ett helt gäng med läkare runt min säng och frågade hur jag mådde. Bra sa jag, och kände mig mycket piggare på en gång. Men direkt efter att jag sagt bra så fick jag som spindelväv över hela kroppen. Jag får panik och vrider mig som en ål i sängen. Jag hade fått en allergisk reaktion mot plasman och fick i fortsättningen syntetisk plasma.

Nu var jag helt lam, kunde inte röra ett lillfinger. bara huvudet lite grann. Kunde inte prata.

Bild

Det här kortet är taget 11 okt och jag är lite piggare. Har fått en laserpekare på huvudet, ni ser bandet runt huvudet. Och så hängde dom upp en bokstavstavla i taket så jag fick peka med lasern på bokstäverna och medla mig på det viset. Den lampan och den tavlan var min räddning i min utsatthet.

Fortsättning följer…

Annonser