27 september började jag känna som tandläkarbedövning på tungan. Eftersom jag haft ont i huvudet i två veckor och ätit två ipren om dagen så trodde jag att jag fått en allergisk reaktion mot ipren.
Jag ringde vårdcentralen och jo dom trodde detsamma.
Dagen efter ringde min man J ambulans eftersom jag betedde mig så konstigt,  han kände att något var fel.
Jag åkte till akuten och sen hem igen med en migräncoctail insprutad i magen eftersom jag även var ljuskänslig så trodde dom att jag hade migrän. Jag vinglade från vägg till vägg i korridoren till väntrummet där min familj satt och väntade på mig.
Dagen efter satt jag på rumpan och hasade mig till toaletten eftersom jag inte längre kunde gå. Orkade inte ringa till akuten igen.
Dagen efter det kunde jag knappt lyfta armarna för att själv ringa ambulans en gång till. Jag var tvungen att ringa själv eftersom 112 inte godkände att J ringde.
När jag kommer till akuten får jag ligga länge i korridoren tillsammans med en massa andra. Jag blir snabbt sämre när jag ligger där.
Jag såg min bror där fast han inte var det. Min pappa och Ingrid kom. Jag kände mig inte närvarande.
När det äntligen blev min tur så fick jag träffa dr Madeleine. Hon sa åt mig att resa mig upp. När jag sa att jag inte kan så skällde hon på mig och sa att det kan du visst. Jag vet inte hur många gånger hon sa att jag bara larvade mig. Jag vet inte hur många gånger jag försökte resa på mig utan att lyckas. Till slut talade hon om för mig att jag var otroligt ansvarslös mot mina barn som gjorde så här. Då började jag gråta. Hon provade mina reflexer. Dom funkade inte. Då ändrade hon sig och frågade hur jag ville göra nu. Ville jag åka hem eller stanna kvar på sjukhuset? Jag hade inte det valet, jag var tvungen att stanna kvar på sjukhuset. Jag fick åka till neurologen.
Fick direkt insatt en kateter.
Dagen efter åkte jag och min säng upp till iva intensiven för dom tyckte min andning började kännas tung.

image

Nu måste jag sova fortsättning följer..

Annonser